Senaste inläggen
Nästan dagligen kan vi läsa artiklar som är relaterade till terrormisstänkta, på sistone relaterade till hotet mot Gyllands Posten och Lars Vilks karikatyrer på profeten Muhammed.
Karikatyrer av muslimer och till exempel människor från Mellanöstern är inget nytt fenomen. Alltsedan islams tillkomst och utbredning har Västerlandet målat upp en negativ bild av den ”vilda barbaren” från Mellanöstern. Av förklarliga skäl målade människor upp denna föreställning mot bakgrund av rädsla, trots allt påbörjades islams stora expansion efter
Muhammeds död på 600-talet. Den negativa framställningen har inte avtagit på 1500 år.
Hollywood har bidragit till denna negativa framställning under en lång period. Alltsedan 1896 har Hollywood producerat över 1100 filmer där människor med ursprung från Mellanöstern gestaltas. Enligt Jack G. Shaheen Professor Emeritus, framstående forskare inom ämnet, har denna framställning nästintill uteslutande varit negativ. Ulf Zander, svensk forskare och historiker, har även han forskat inom ämnet. Zander påpekar att det är troligt att amerikaner
påverkats av denna stereotypisering av människor från Mellanöstern. Enbart under de senaste tjugo åren har flertalet storfilmer producerats såsom True Lies, Beslut utan återvändo, Belägringen, Rules of Engagement, 300, Body of lies och Green Zone. Rollistan består ofta av välkända skådespelare som Arnold Schwarzenegger, Denzel Washington, Leonardo DiCaprio, Samuel Jackson och Matt Damon m.fl Det är troligt att vi i Sverige även påverkas med hänsyn till vår stora konsumtion av Hollywoodproducerade filmer.
Stereotyper och en negativ porträttering är inget nytt i Hollywood. Under Kalla krigets glansdagar fram till Sovjetunionens fall, då kommunismen betraktades som Röda Faran, finns en mängd filmer som propagerar för det amerikanska synsättet kontra den ryska kommunismen. I och med Glasnost och ryssarnas avdemonisering ter det sig logiskt att Hollywood eftertraktade en ny ärkefiende. Efter det första Gulfkriget 1991 ökar produktionen
av filmer med stereotypisering, av människor från Mellanöstern.
Varför Hollywood väljer att avhumanisera en hel kultur går det enbart att spekulera kring. Ett plausibelt svar kan vara att det blir lättare att producera en förenklad bild av ”den Andra” för att tydliggöra antagonisten. Därför är det föga förvånande att människor i väst, Sverige är inget undantag, får negativa känslor varje gång man hör orden ”Mellanöstern” eller ”islam”. Mot bakgrund av händelseutvecklingen i Mellanöstern är frågan om Hollywood, och median överlag, kommer att revidera sin framställning av människor från regionen? Följdfrågan blir otvivelaktigt vilken kultur eller nation som får ”äran” att porträtteras som nästa ärkefiende?
Statens finanser är i gott skick. Exakt om budgeten går ihop eller visar ett litet underskott är inte så noga. I många andra länder är budgetunderskotten stora.
Men Sverige är ett av världens mest konjunkturkänsliga länder, till följd av ett beroende av stor exportindustri och liten hemmamarknad. Det gör att skatteintäkterna är höga i god konjunktur, men minskar mycket och snabbt om konjunkturen blir sämre varvid stora budgetunderskott uppstår. I ljuset av det borde staten ta in lite mer i skatteintäkter nu för att samla i ladorna inför sämre tider då skatteintäkterna viker.
Å andra sidan är det inte så bra i Sverige nu. Arbetslösheten är hög, drygt 350 000 arbetslösa eller nästan åtta procent. Andelen arbetslösa ungdomar är på en väldigt hög nivå. Matchningen av arbetslösa mot jobb är inte så bra, bland annat eftersom att utbildningsinsatser för arbetslösa blivit eftersatta.
Svenskarna har även lånat mycket pengar de senaste åren, främst till bostads- och fastighetsköp. Räntorna är därmed stigande efter att ha varit låga i ett antal år. Riksbanken väntas snart höja styrräntan, med en kvarts procentenhet. Det sker trots att inflationen är låg.
Dilemmat är följande: varje höjning av riksbankens styrränta kyler av ekonomin och minskar möjligheterna att de många arbetslösa får jobb. Höjs inte styrräntan riskerar dock fastighetspriserna fortsätta stiga och en bostadsbubbla som riskerar att spricka växer till sig.
Staten borde i detta läge göra satsningar för att investera för framtiden. Att bygga ett energisnålare, mer miljömässigt uthålligt samhälle vore en bra investering för en framtid då energin ser ut att bli dyrare. En sådan satsning skulle ge många jobb och underlätta för sådant som att fasa ut kärnkraften. Lämplig paroll? Ropen skalla: treglasfönster åt alla!
Juholts tal återkallade delvis de idépolitiska linjer som Olof Palme är den främsta symbolen för när han i talet lyfte fram den sociala jämlikheten som avgörande riktmärke för politiken. Och det fick en avdomnad socialdemokrati att kvickna till: Vi viker inte ner oss, We won´t back down, nästan sjöng han.
Men det var ett tal. Nu kommer politiken. Och redan när Juholt stod där hade han naturligtvis utsett Tommy Waidelich till ekonomisk talesman. Denne Waidelich är en man som nämner Kjell-Olof Feldt som politiskt föredöme och som utan minsta tvekan hör till den högra sidan i det socialdemokratiska partiet. Egentligen får ju sådant numera inte nämnas, när alla ska vara av samma socialdemokratiska kaliber oavsett ståndpunkt (det har vi ledningens ord på…) men det är ett faktum. I sina första kommentarer talade han exempelvis väl om Rut-avdraget och berättade att hans fru utnyttjar det - en liten freudiansk felsägning som gav prov på det uråldriga genuskontrakt som detta statsbidrag så effektivt håller vid liv.
Redan igår presenterade Juholt tillsammans med Waidelich i Dagens Nyheter ett slags plan för Sverige, huvuddragen i den ekonomiska politik man vill föra. Artikeln inleds med att slå fast att full sysselsättning är och förblir den centrala uppgiften för arbetarrörelsen. Det är utmärkt. Det är inte nytt, men det förblir det centrala målet för socialdemokratin.
Men därefter börjar problemen. Hur ska något som liknar full sysselsättning kunna nås om inte den offentliga sektorn är en del av lösningen? Var och en vet att det behövs fler anställda i de flesta offentliga verksamheter - skola, vård, omsorg - därför att behoven växer samtidigt som bemanningen de senaste årtiondena minskat. Men inte ens en försiktig tillväxt av offentlig sektor vågar Waidelich och Juholt förorda (jo, de nämner SNS förslag om välfärdsjobb för arbetslösa - men det syftade ju inte till reguljära jobb, utan snarare ett slags FAS 3 jobb).
Det är tragiskt. Ty vad det innebär är att de ställer upp på den version av modernitet som liberaler och marknadsideologer slagit fast: endast privata tjänster ska tillåtas växa. Socialdemokraternas nya radarpar har, för att anspela på Juholts tal, här onekligen vikt ner sig. Varför vågar de inte stå för en modernitet som är deras egen?
På intet sätt skulle ju det utesluta övertygelsen om att en vital marknadssektor är avgörande för samhället. Tvärtom. De rätta offentliga satsningarna höjer ribban i hela samhället, vilket näringslivet också alltid tjänar på.
Så vad ska man säga om partiets riktning just nu? Att Juholt skulle stå för någon grundläggande vänstersväng har det visserligen aldrig varit tal om; han är en äkta gråsosse. Det är hans styrka. Och självklart måste man också räkna med att en ekonomisk talesman alltid måste placera sig några steg till höger om mittpunkten i det egna partiet - annars skulle han mosas av medierna på två minuter. Trots det är det bra sorgligt att denna duo nästan inte lyckas hitta några marginaler alls för att utmana den borgerliga ordningen när det gäller ekonomisk politik.
Juholt kan därför få problem med partiets identitet och färdriktning. Ska vi tro på talaren Juholt eller på hans ekonomiske talesman?
Verksamheten kom att få betydelse för säkerhetspolisens senare övervakning.
- Jag har i min avhandling velat synliggöra ett tidigare okänt kapitel i Sveriges historia. Resultaten i avhandlingen ger en ökad förståelse för det motsägelsefulla förhållandet mellan nationell säkerhet och demokrati, säger Jenny Langkjaer. Avhandlingen Övervakning för rikets säkerhet. Svensk säkerhetspolisiär övervakning av utländska personer och inhemsk politisk aktivitet, 1885–1922 visar att Sverige under 1800-talets slut och 1900-talets början stod inför nya säkerhetspolitiska utmaningar.
Tidigare hade staten främst oroat sig för militära hot från andra länder. Nu fanns istället hotbilden inom landet, i det civila samhället. Det man främst bedömde var ett hot mot rikets säkerhet var den inhemska arbetarrörelsen och personer med utländsk bakgrund. Arbetarnas organisering sågs som en fara för samhällets fortbestånd, och den ökade invandringen ledde till krav på en mer omfattande utlänningskontroll. Därför började polisen bevaka politiska möten och så småningom även enskilda medborgargare.
Övervakningen var inte regelstyrd utan polisen kunde utforma egna rutiner för hur kontrollerna skulle genomföras. Den tilltagande byråkratiseringen medförde att verksamheten expanderade och blev allt mer omfattande. I avhandlingen påvisas hur statlig övervakning av hotfulla element, som fenomen i sig, tenderar att växa i omfattning.
De rör sig i ett flytande gränsland mellan målningar och teckningar. Hon laddar sina meningar med drastiskt formulerade oneliners.
Carina Kågström äger den där förmågan att iaktta sina medmänniskor och vår egen samtid. Det råder ingen tvekan om var hon hör hemma. Carina Kågström står på den lilla människans sida som i exempelvis i bilden härintill. Några människor står i kö. En pojke sitter i rullstol och sover. En man har brutit armen. En en annan man har bandage runt huvudet. En kvinna har ett amputerat ben. Den andra kvinnan har fullt med prickar i ansiktet. Under bilden står det följande: "Är det här vårdcentralen eller arbetsförmedlingen?" Mer behöver inte sägas. Den säger ändå allt om den högerstyrda alliansens människosyn exemplifierad genom den så kallade jobbpolitiken och överdrivna jakt på så kallade simulanter i socialförsäkringssystemet.
Carina Kågströms har också känsla för andra tydliga konflikter, bland annat den som finns mellan stad och land. Carina Kågström måste ha tjuvlyssnat på folk. Här uppstår både scener och dialoger som om de vore hämtade direkt från verkligheten. Hon kan med mycket stor exakthet ladda varje bild med en vass skruv. Ibland häcklar hon begrepp som fredagsmys, foppatoffeln och fånga-dagen-typen. Det finns ett stort existentiellt hål i vår tillvaro. Vi har alla våra egna överlevnadsstrategier. Ingen är varken bättre eller sämre än någon annan. Men visst verkar mannen, som sitter håglöst på en stol, lite extra sorgsen. Han säger: Tre timmar kvar till tipsextra.
Carina Kågström häcklar också den manliga överordningen i näringslivet. Hon kan även driva med vår slentrianmässiga förhållning till könsrollerna. Tänk om vi bara kunde engagera oss lite mera än vad vi gör. Två grabbar på dagis står där i sina blå overaller. Den ene gossen konstaterar: Pappa säger att blått är den bästa färgen."
Ja, i sällskap med Carina Kågström får man sig ett gott skratt. Hon är inget annat än en själsfrände i sin syn på människan, samhället och världen. När får vi möta henne i en utställning i Dalarna? Det är inte särskilt långt till Härnösand där Carina Kågström bor och verkar. Kan någon ringa henne? Galleri Se konst i Falun kanske eller varför inte Gamla Meken i Smedjebacken. Den här varianten av både rå och avskalad humor borde fungera på bägge ställena.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|